Linda med H

Detta är jag.

Jag snubblar, jag gör bort mig, gör misstag.. stora, små. Jag klantar mig på alla möjliga sätt ibland.
                   - Jag är mänsklig.

Jag är tjock. det har jag varit sen jag var liten. Jag vet det.. jag har blivit påmind om det.. HELA mitt liv. Av människor jag inte ens känner. Jag har hört alla glåpord som finns i synonymer till "tjockis". Folk väljer ibland att inte vara vän med mig. För att jag är tjock. Väljer att ringa en annan vän ist för mig när den ska ut på krogen tex. för att, kanske kommer killarna inte att gå fram till den när denne är med någon som mig. Det är inget någon berättat för mig.
                    - Det märks så tydligt ändå.

När jag var liten så slog min mamma mig. ganska hårt. Jag fick blåmärken ibland.. och ibland inte.
Hon var och är grov alkoholist. när jag var 11 år så skar min mamma upp handlederna framför mig, efter att hon hade slagit mig i ansiktet några ggr, tittade på mig och frågade..
                    - "Är du nöjd nu?"
Det var polis/ambulans jakt efter henne hela den natten. Min mamma klarade sig. Är det bra eller dåligt för mig?
Flera av mina vänner har sett min mamma slå mig. 
                    - Jag skämms för det.

Samma år som jag gick ut gymnasiet så fick jag reda på att min lillasyster blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa.
Det dödade mig inombords. Min syster, efter det gjorde flera.. flera i veckan, försök till att avsluta sitt liv.
Jag fick inte visa mig svag. 
                    - Det knäckte mig psykiskt.

Jag har aldrig haft en pojkvän. Eller känt mig älskad. Av någon. Kanske av Doris. Men ingen annan.. Jag är 25 år i år.. och jag vet inte hur det känns att vara trygg, älskad och riktigt lycklig.
                    - Jag bara finns. Men varför?

Jag har vänner. Ganska många. Jag litar fullt på mina vänner. iaf de närmsta.. Jag räknar mina nära vänner som min familj. Efter som jag inte har någon riktig familj.
                    - Ni är mina livlinor.
Jag skulla aldrig sticka en vän i ryggen. Det existerar inte. När någon jag bryr mig om mår dåligt. släpper jag allt.
Det har hänt att jag åkt hem från jobbet huxflux, för att en av dem jag trodde stod mig närmast var ledsen och behövde någon. Köpte med mig godis, bjöd på mat och stannade med henne hela natten.
Jag tycker om att göra sånt för mina vänner.
Jag skulle tycka att det var skönt om någon gjorde lika dant för mig.
Det har aldrig hänt. trotts allt jag nämt ovan så har aldrig än vän bara vilkorslöst gett mig en kram och sagt..
"det kommer bli bra, jag lovar"

Vissa personer jag känner tycker att dom är högre än andra. Tycker att dem är något mer, av olika anledningar. Ex kläderna dem bär, för att dem ser bra ut, för att dom dejtar någon som anses vara viktig eller för att dem har pengar.
Jag har aldrig påstått att jag är något. Det vet jag att jag inte är. Det har jag fått berättat för mig.
                      - Jag är ingen/inget.


Allt som jag gått igenom har ärrat mig och skadat mig både psykiskt och fysiskt. Mest psykiskt, Vilket kanske gör att jag inte alltid funkar som jag ska. Detta vet jag. Jag är inte en elak eller dålig människa på något vis.. jag tänker bara inte så långt som jag borde alla ggr.. många ggr.


Jag har slut på energi nu. Orkar inte.. *Skit ledsen*
                    - Behöver min Doris.. nu..


Dagens läxa. Bli inte vän med någon som du märker snackar skit om andra/gemensamma vänner. Dem snackar med alla sanorlikher även skit om dig.